Lite förenklat skulle man kunna säga att byggnadsvård innebär att restaurera och renovera på ett sådant sätt så att husets själ finns kvar. I Nationalencyklopedin kan man läsa att byggnadsvård, eller bebyggelsevård, innebär vård av byggnader eller bebyggelse, med särskilt avseende på kulturhistoriska värden. Svenska Byggnadsvårdsföreningen beskriver det istället såhär: ”Byggnadsvård är ett förhållningssätt där man bygger, utvecklar och renoverar med material, konstruktioner och metoder som skapar bestående värden för hus och människor.” Frågan många ställer sig då är vilka hus, kulturella värden och metoder man syftar till, rent specifikt.
Faktum är att svaret troligen blir olika, beroende på vem du frågar.
Man kan säga att byggnadsvård är ett ganska brett begrepp, även om det för vissa enskilda individer och grupper har en väldigt specifik innebörd. Det finns ett ideal inom byggnadsvården som drar åt det museala hållet, vilket man snabbt märker om man börjar röra sig i de grupper och internetforum där dessa saker diskuteras. Tongången är ofta hög och kritiserande och gränsen för vad som bedöms vara förvanskning är snäv. Man kan såklart tycka att idealen är bra och intentionen god, frågan är bara hur rimligt det är att förvänta sig att alla som har ett äldre hus ska kunna följa dessa riktlinjer. En fasad tillverkad av fin kärnfura kostar till exempel minst dubbelt så mycket i materialkostnad än ett standardvirke från bygghandeln. Då kan man föreställa sig att ganska många privatpersoner drar i handbromsen och inte längre känner samma behov av att följa originalplanen, om man nu hade tänkt sig en mer traditionell renovering.
Här kan det bli lite snårigt. För hur långt kan man kompromissa innan det inte längre är byggnadsvård? Och hur mycket bör man kompromissa? Enligt min mening finns det inga generella självklara svar, det är en balansgång. Någonstans måste det finnas en gräns för vad man som hantverkare vill gå med på att göra och den gränsen ser olika ut för olika byggnadsvårdare. Men å andra sidan är det troligen inte möjligt att återskapa ett kraftigt nedgånget 1600-talshus som privatperson på musealt sätt. Om man inte sitter på en stor förmögenhet förstås. Dessutom kan man tänka sig att det finns en hel del personer som när det kommer till kritan inte vill bo i en sådan gammaldags standard, om än för en liten stund.
Så tillbaka till begreppet byggnadsvård. Vilka är då dessa kulturhistoriska värden man talar om?
Ingen kunde väl för tjugo år sedan tro att eternitfasaden, känd för att innehålla den skadliga mineralfibern asbest, skulle bli värd att bevara för kommande generationer. Här handlar det inte om hållbarheten av materialet, som visserligen är ganska lång. Ordet Eternit kommer till och med från det latinska ordet för evighet. Nej, det handlar istället om att man vill spara ett historiskt lager av husbeståndet i samhället, som en avteckning av vår tids olika stiluttryck. Något som är frekvent förekommande får inte samma status som någonting som är mer ovanligt. Det spelar alltså ingen roll om många tycker att huset är ”fult”, det är alltså helt andra värden som värderas. Det finns många exempel på byggnader och till och med hela kvarter som jämnats med marken för att de ansetts vara omoderna och stillösa, som man med facit i hand borde ha sparat.
Det som däremot blir skillnaden mellan ett eternithus och ett timmerhus från 1800-talet är att timmerhuset åldras med mer värdighet. Här är kanske jag som timmerman partisk, men faktum är att ett hus som byggs av material i bra kvalitet också står kvar betydligt längre. Dagens moderna hus beräknas ofta ha en hållbarhet på fyrtio till femtio år, men då räknar man med att olika delar och installationer håller olika länge. När den tiden har gått är det oftast enklare och billigare att riva hela bygget och börja om från början. Jämför man då med ett timmerhus, där man ganska enkelt kan byta en timmerstock som blivit dålig utan att huset ramlar i bitar, känns det nog för de allra flesta som ett helt orimligt resursslöseri. Det skulle ju krasst räknat innebära att vi som individer skulle avverka näst intill två hus per person under vår livstid.
Men oavsett vilket hus man väljer att bo i så kommer man aldrig undan ett visst underhåll, eftersom det ju trots allt har som funktion att vara en barriär mot naturens krafter. Slitage och nedbrytning är ständigt närvarande, det är oundvikligt. Problemet är att moderna installationer ofta sägs vara “underhållsfria”, vilket inte ska misstolkas som att de håller för evigt. Det innebär helt enkelt att de inte kan underhållas. Ett exempel på det är fönster där fönsterbågar och spröjs är tillverkade av metall och plast. När dessa har gjort sitt får man med andra ord plocka ut fönstret och sätta i ett nytt. Fönstret har därmed en bestämd livslängd, till skillnad från ett fönster i trä som kan hålla under flera generationer om det får underhåll regelbundet.
En annan sak som är värd att fundera på är vad som händer med äldre hus som byter ägare, för det gör de ju trots allt förr eller senare. Oftast utsätts det för nya ingrepp efter varje ny överlåtelse, vilket i sig inte är så konstigt. Med en ny ägare tillkommer nya ekonomiska resurser, liksom nya drömmar, idéer och visioner. Man vill sätta sin egen personliga prägel på sin nya bostad och har kanske inte samma åsikt om vad som är funktionellt som den tidigare ägaren. Risken finns då att man “renoverar sönder” huset, hivar ut material som fortfarande är i gott skick och förvanskar den tidigare väl fungerande inredningen, som till exempel ett fint gammalt kök. Men det kan såklart också innebära att huset får en ny chans till ett långt liv. Det man som privatperson dock ska tänka på är att ett hus som står länge utan underhåll slutligen når en punkt där det är bortom räddning. Hur tilltalande det än kan kännas att återskapa dess forna glans är det troligen bättre att satsa sina pengar på ett annat projekt. Att rädda ett fallfärdigt ruckel med historisk betydelse är kanske snarare ett uppdrag för muséer eller kommunala bostadsbolag med medvetenhet om byggnadskulturens värde, som har en annan ekonomi än privatspararen.
Byggnadsvård har blivit ett alltmer folkligt begrepp och det med all rätt. Intresset har vuxit kraftigt under de senaste tjugo åren, kanske delvis som en effekt av ökat miljöengagemang. Och då även intresset av att utföra arbetet på egen hand. Det märks bland annat på antalet byggnadsvårdsbutiker, som för bara några år sedan räknades till över femtio stycken runt om i landet. För även om det kan verka banalt så kan en strykning Falu Rödfärg på sommarstugan också definieras som byggnadsvård. Allt beror på vem du frågar.