Varför ska du välja ett timmerhus?

Utvecklingen är i ständig rörelse. Vi bygger snabbare datorer, mer bränslesnåla bilar och hittar nya, billigare sätt att producera vår mat. Detsamma gäller förstås hur vi väljer att bygga våra bostäder, vi tar fram nya material, produkter och verktyg och utvecklar våra tillvägagångssätt. Varför skulle vi då frivilligt välja att bo i ett äldre hus, tillverkat för en helt annan tid, då man hade helt andra förutsättningar? Varför bygga eller köpa ett timmerhus när det finns moderna alternativ, anpassade efter den nutida människans krav på bekvämlighet?

Vi kan faktiskt börja från allra första början.

Timmerhuset började dyka upp i Sverige runt 1000-talet, efter att man under lång tid bott i stolphus, så som de vikingatida långhusen. Det var en typ av stolpverkskonstruktion som kan liknas vid dagens moderna lösvirkeshus som byggs med stående reglar, fast stolphusen hade stående timmer. Att konstruera bostäder med hjälp av timring har därmed varit en del av vår byggnadskultur mycket länge. Sveriges äldsta fortfarande stående timmerhus är faktiskt daterat så långt tillbaka som till 1200-talet, men det finns ännu äldre fynd i övriga Europa och Ryssland. 

Under åren som gick tog timringstraditionen över allt mer, med liggtimring som norm och man kunde se en utveckling av knutarnas utformning: från enkla rännknutar till enkelhaksknuten, även kallad siljansknuten eller dalaknuten. Under mitten av 1800-talet började man gå över till laxknuten som standard, framför allt i de södra delarna av Sverige. Detta gjorde man eftersom det blev allt mer vanligt att sätta panel på husen. 

Laxknuten

Enkelhaksknuten

Så såg det sedan ut i landet, fram till dess att timmerhuset som standardkonstruktion försvann någon gång under första delen av 1900-talet. Man fasade helt enkelt ut det till förmån för en annan byggteknik. En mer modern, industrialiserad och rationaliserad. Det berodde till stor del på sågarnas och det sågade virkets intåg på marknaden. Sågen som handverktyg gjorde entré ganska sent och man använde därför länge yxa och enklare smidesverktyg, så som stämjärn, borrar och hyvlar. Man sågade alltså inte upp de dimensioner man behövde, utan spräckte och högg upp för hand. Ville man därtill få en fin yta på materialet fick man använda hyveln. Det var med andra ord ett hårt arbete, så genom att gå över till plank och lösvirke besparade man sig både tid och möda. I början användes dessa i kombination med tidigare välbeprövade isoleringsmaterial som mossa, torv och sågspån. Fördelen med dessa material var att de andades och hanterade fukt på samma sätt som virket, men med moderna isoleringsmaterial så som glas- och stenull, också kallad mineralull, kunde man få en ännu mer effektiv isoleringsförmåga. Därför var det kanske inte så konstigt att de nya isoleringsmaterialen konkurrerade ut de traditionella under femtiotalet. 

Navaren - en typ av borr som används för att borra dymlingshål för dymlingarna. Ett exempel på ett av de handverktyg som traditionellt används inom timringsarbetet.

Efter en tid av successiv nedtrappning av timringen i Sverige upphörde den till slut helt och hållet och därmed försvann mycket av kunskapen med den generationen ner i graven. Lyckosamt nog uppstod en våg av nytt intresse för det traditionella byggandet under sjuttiotalet och ytterligare en våg nu i vår tid, eftersom man börjat se konsekvenser av det moderna byggandet. Och tittar vi i backspegeln inser man att det kanske inte var så dumt med timmer ändå. Det finns faktiskt flera skäl till detta.   

För det första utgörs en timmervägg av en massiv träkonstruktion som, om den är byggd på rätt sätt, håller tätt och blir varm vid uppvärmning av huset. Det blir alltså en värmeinlagring i det massiva timmermaterialet, som sedan strålar tillbaka inåt i huset. Förr i tiden spenderade man mer tid hemma och eldade i murstocken, vilket gjorde att timmerstommen hölls varm hela tiden, även under de kallaste vinterdagarna. Dessutom fungerade murstocken som frånluftsventil vid uppvärmning, i och med att draget i eldstaden sög ut luft genom skorstenen och höll huset och grunden torr och varm på samma gång. Ventilationen skedde genom undertryck som uppstod från de otätheter som fanns i huset och ingen annan tilluft behövdes. Jämför man då med ett uppreglat, modernt hus så är principen sådan att isoleringsmaterialet ska isolera, det vill säga att luften i isoleringen ska bli varm och kapslas in i materialet. Eftersom det är mer luft i isoleringsmaterialet än i en timmerstomme så blir det moderna huset varmt snabbare. Å andra sidan försvinner också värmen snabbare, eftersom den inte lagras i någonting annat än i luften. Snabbt varmt och snabbt kallt med andra ord. En timmerstomme består av mer massa än ett modernt isoleringsmaterial och kan därför lagra värmen längre även när man slutar tillföra ny värme i huset. Man kan jämföra det moderna isoleringsmaterialet med en tröja som sitter på en varm kropp, där tröjan håller luften mellan tyget och kroppen varm så länge kroppen ger ifrån sig värme. Timmermaterialet å andra sidan är som en sten som värmts upp av solen, som fortsätter att hålla sig varm även när solen har gått ner i horisonten.       

Ett modernt hus släpper heller inte igenom fukten som uppstår vid olika växlingar av luftfuktigheten, som när man duschar, lagar mat eller när flera personer andas i samma rum. Det moderna huset byggs för att bli tätt som en plastpåse, eftersom man både vill bevara varmluften i isoleringen och samtidigt se till att fuktig luft inte smiter in och fastnar där och orsakar problem. Därför är man beroende av fläktar eller annan styrd ventilation som kan reglera luftfuktigheten vid behov. I timmerstommen sker istället luftgenomströmningen naturligt, genom tilluftsventiler och självdrag och fukten kan torka ut via väggarna, även om en murstock med naturligt luftdrag saknas. På så vis får man en mer trivsam inomhusluft. Varför krångla till det?

En annan god anledning att välja ett timmerhus är för att det ur ett livscykel- och samhällsekonomiskt perspektiv är mindre resurskrävande än ett modernt hus. Man behöver inte använda sig av processade material som i förväg sågats eller hyvlats i samma utsträckning, vilket i sig är mer energikrävande och som tyvärr allt för ofta kommer från tvivelaktigt skötta skogsbruk. Istället kan man välja närproducerat virke som härstammar från skogar där man undvikit kalhyggesavverkning, främja skogsägare som sköter skogarna på ett hållbart vis med ekologin i åtanke och samtidigt gynna mindre sågverk. Även bygghandelns högst rankade virke som klassas som C24 är ofta av ganska dålig kvalitet, i traditionella mått mätt, så som snabbväxande gran. Man får ofta sortera bort en stor del av virket i bygghandeln för att hitta det som går att använda och det är inte ovanligt att man får ge upp och fortsätta letandet i en annan butik. I timmerhuset väljer man istället fura, det vill säga tall, även om man historiskt sett också byggt av gran om det var materialet som fanns tillgängligt. Gran är visserligen ett hårdare material än furan, men furan har en fet och mer motståndskraftig kärna vilket gör att den står sig bättre över tid. 

Timmerhuset står dessutom bra mycket längre än ett modernt hus, kanske mer än fyra gånger så länge. Men det kan ju bevisligen stå i upp emot åttahundra år om man bara tar hand om tak, grund och fasad, med tanke på att de äldsta timmerhusen i Sverige stått sedan 1200-talet. På så vis tar man vara på naturens resurser och i längden även sina egna. För även om det kostar mer att bygga ett timmerhus från grunden, eller laga det när en skada uppstår så är det ju värt det, om du inte behöver göra det så ofta.

Så för att summera det hela. Varför ska du välja ett timmerhus?

* Du får ett hus som lagrar värme naturligt i sin massiva trästomme och får ett mer behagligt inomhusklimat, tack vare timmerstommens inneboende luft- och fukthanterande egenskaper. 

* Du får ett hus som är tillverkat på ett mer miljövänligt och hållbart sätt, eftersom det kan stå mycket längre än ett modernt hus. Du kan bo i ett hus tillverkat av naturliga, giftfria material, som i bra mycket större utsträckning är framtagna med mer hållbara avverkningsmetoder och gynnar småskaliga aktörer.

* Du hjälper till att bevara en nordisk byggtradition och det lokala kulturarvet.

Vad är egentligen byggnadsvård?

Lite förenklat skulle man kunna säga att byggnadsvård innebär att restaurera och renovera på ett sådant sätt så att husets själ finns kvar. I Nationalencyklopedin kan man läsa att byggnadsvård, eller bebyggelsevård, innebär vård av byggnader eller bebyggelse, med särskilt avseende på kulturhistoriska värden. Svenska Byggnadsvårdsföreningen beskriver det istället såhär: ”Byggnadsvård är ett förhållningssätt där man bygger, utvecklar och renoverar med material, konstruktioner och metoder som skapar bestående värden för hus och människor.” Frågan många ställer sig då är vilka hus, kulturella värden och metoder man syftar till, rent specifikt. 

Faktum är att svaret troligen blir olika, beroende på vem du frågar.

Man kan säga att byggnadsvård är ett ganska brett begrepp, även om det för vissa enskilda individer och grupper har en väldigt specifik innebörd. Det finns ett ideal inom byggnadsvården som drar åt det museala hållet, vilket man snabbt märker om man börjar röra sig i de grupper och internetforum där dessa saker diskuteras. Tongången är ofta hög och kritiserande och gränsen för vad som bedöms vara förvanskning är snäv. Man kan såklart tycka att idealen är bra och intentionen god, frågan är bara hur rimligt det är att förvänta sig att alla som har ett äldre hus ska kunna följa dessa riktlinjer. En fasad tillverkad av fin kärnfura kostar till exempel minst dubbelt så mycket i materialkostnad än ett standardvirke från bygghandeln. Då kan man föreställa sig att ganska många privatpersoner drar i handbromsen och inte längre känner samma behov av att följa originalplanen, om man nu hade tänkt sig en mer traditionell renovering.  

Här kan det bli lite snårigt. För hur långt kan man kompromissa innan det inte längre är byggnadsvård? Och hur mycket bör man kompromissa? Enligt min mening finns det inga generella självklara svar, det är en balansgång. Någonstans måste det finnas en gräns för vad man som hantverkare vill gå med på att göra och den gränsen ser olika ut för olika byggnadsvårdare. Men å andra sidan är det troligen inte möjligt att återskapa ett kraftigt nedgånget 1600-talshus som privatperson på musealt sätt.  Om man inte sitter på en stor förmögenhet förstås. Dessutom kan man tänka sig att det finns en hel del personer som när det kommer till kritan inte vill bo i en sådan gammaldags standard, om än för en liten stund.

Så tillbaka till begreppet byggnadsvård. Vilka är då dessa kulturhistoriska värden man talar om?

Ingen kunde väl för tjugo år sedan tro att eternitfasaden, känd för att innehålla den skadliga mineralfibern asbest, skulle bli värd att bevara för kommande generationer. Här handlar det inte om hållbarheten av materialet, som visserligen är ganska lång. Ordet Eternit kommer till och med från det latinska ordet för evighet. Nej, det handlar istället om att man vill spara ett historiskt lager av husbeståndet i samhället, som en avteckning av vår tids olika stiluttryck. Något som är frekvent förekommande får inte samma status som någonting som är mer ovanligt. Det spelar alltså ingen roll om många tycker att huset är ”fult”, det är alltså helt andra värden som värderas. Det finns många exempel på byggnader och till och med hela kvarter som jämnats med marken för att de ansetts vara omoderna och stillösa, som man med facit i hand borde ha sparat.

Det som däremot blir skillnaden mellan ett eternithus och ett timmerhus från 1800-talet är att timmerhuset åldras med mer värdighet. Här är kanske jag som timmerman partisk, men faktum är att ett hus som byggs av material i bra kvalitet också står kvar betydligt längre. Dagens moderna hus beräknas ofta ha en hållbarhet på fyrtio till femtio år, men då räknar man med att olika delar och installationer håller olika länge. När den tiden har gått är det oftast enklare och billigare att riva hela bygget och börja om från början. Jämför man då med ett timmerhus, där man ganska enkelt kan byta en timmerstock som blivit dålig utan att huset ramlar i bitar, känns det nog för de allra flesta som ett helt orimligt resursslöseri. Det skulle ju krasst räknat innebära att vi som individer skulle avverka näst intill två hus per person under vår livstid.

Men oavsett vilket hus man väljer att bo i så kommer man aldrig undan ett visst underhåll, eftersom det ju trots allt har som funktion att vara en barriär mot naturens krafter. Slitage och nedbrytning är ständigt närvarande, det är oundvikligt. Problemet är att moderna installationer ofta sägs vara “underhållsfria”, vilket inte ska misstolkas som att de håller för evigt. Det innebär helt enkelt att de inte kan underhållas. Ett exempel på det är fönster där fönsterbågar och spröjs är tillverkade av metall och plast. När dessa har gjort sitt får man med andra ord plocka ut fönstret och sätta i ett nytt. Fönstret har därmed en bestämd livslängd, till skillnad från ett fönster i trä som kan hålla under flera generationer om det får underhåll regelbundet.

En annan sak som är värd att fundera på är vad som händer med äldre hus som byter ägare, för det gör de ju trots allt förr eller senare. Oftast utsätts det för nya ingrepp efter varje ny överlåtelse, vilket i sig inte är så konstigt. Med en ny ägare tillkommer nya ekonomiska resurser, liksom nya drömmar, idéer och visioner. Man vill sätta sin egen personliga prägel på sin nya bostad och har kanske inte samma åsikt om vad som är funktionellt som den tidigare ägaren. Risken finns då att man “renoverar sönder” huset, hivar ut material som fortfarande är i gott skick och förvanskar den tidigare väl fungerande inredningen, som till exempel ett fint gammalt kök. Men det kan såklart också innebära att huset får en ny chans till ett långt liv. Det man som privatperson dock ska tänka på är att ett hus som står länge utan underhåll slutligen når en punkt där det är bortom räddning. Hur tilltalande det än kan kännas att återskapa dess forna glans är det troligen bättre att satsa sina pengar på ett annat projekt. Att rädda ett fallfärdigt ruckel med historisk betydelse är kanske snarare ett uppdrag för muséer eller kommunala bostadsbolag med medvetenhet om byggnadskulturens värde, som har en annan ekonomi än privatspararen.

Byggnadsvård har blivit ett alltmer folkligt begrepp och det med all rätt. Intresset har vuxit kraftigt under de senaste tjugo åren, kanske delvis som en effekt av ökat miljöengagemang. Och då även intresset av att utföra arbetet på egen hand. Det märks bland annat på antalet byggnadsvårdsbutiker, som för bara några år sedan räknades till över femtio stycken runt om i landet. För även om det kan verka banalt så kan en strykning Falu Rödfärg på sommarstugan också definieras som byggnadsvård. Allt beror på vem du frågar.